Denna region är en del av Venus ”mellersta atmosfär”, där temperaturen varierar från -100 °C till cirka 30-70 °C, och svavelsyraregnets inverkan på hårdvaran skulle vara minimal. På grund av Venus långsamma rotationsperiod (243 dagar) kommer ett soldrivet flygplan som flyger ovanför molntäcket dessutom att få dagsljus hela tiden. Som Landis berättade för Universe Today i en intervju via e-post:
”Den mellersta delen av Venus atmosfär är knappast den mest okända regionen på planeten, och bara att flyga ett flygplan i detta område skulle kunna leda till intressanta vetenskapliga upptäckter. Fördelen med flygplan är att de har fullständig kontroll över flygningen; du flyger dit du vill, inte dit vinden tar dig. När det gäller återlämnandet av prover ger flygplanet oss möjlighet att göra en kontrollerad rendezvous med den återvändande raketen.”
I en uppföljande artikel som publicerades 2004, ”Robotic Exploration of the Surface and Atmosphere of Venus”, presenterade Landis en uppdragsarkitektur som inkluderade både markbaserade robotar och ett soldrivet flygplan. Medan robotarna skulle utforska ytan under 50 dagar (hela uppdragets livstid), skulle flygplanet utforska Venus atmosfär mellan 100 kilometer och 60 kilometer ovanför ytan, dvs. direkt ovanför molntäcket. Från den punkten började Landis och hans kollegor vid NASA:s Glenn Centre att fundera på hur framsteg inom materialvetenskap skulle kunna möjliggöra en flygning till ytan.